Jag är svenska men bosatt i Berlin. Jag fick ett breaking news meddelande på min mobil. Jag greps av panik,visste ej om min mor eller min släkt var på  Drottninggatan. Jag ringde genast upp allihopa frågade om allt var ok. Jo, det var det. Men inget var ok. Jag satte mig framför TV:n och tittade. Switchade hela eftermiddagen och kvällen mellan CNN och tyska nyheterna. Tyska vänner ringde upp mig för att fråga om det hade hänt min familj något. Terrordådet i  december i Berlin och nu i Stockholm - mina två hemstäder har blivit svårt skadade.

Jag tittade på filmer om terrordådet som lades upp på nätet – jag grät.
Jag var illa berörd. Jag tänkte på offren och deras anhöriga. Deras liv har ändrats från ena sekunden till den andra. Hur skulle jag reagera om jag hade förlorat någon jag älskar?

Jag tände ett ljus hemma hos mig. Och talade ofta med min mor i telefon. Sen träffade jag vänner för att inte låta terrorister bestämma mitt liv. Även om jag bor mer an 1000 kilometer från Stockholm känns det som om det hänt runt hörnet här i Berlin.

Jag är journalist och har skrivit om terrordådet i tyska media och fokuserat på hur vi svenskar hanterar krissituationer och konflikter. Helt annorlunda än tyskarna. Jag arbetar även som interkulturell tränare (Sverige och Tyskland). I mina workshops ska jag ta upp den olika hanteringen av terrordåd.

När jag står vid vägkanten och en lastbil kör förbi har det blivit en reflex att jag tittar närmare på föraren. Och jag tittar snabbt omkring mig var och hur jag skulle kunna skydda mig om lastbilen åkte emot mig.

I Berlin har vardagen kommit tillbaka, det gör den även i Stockholm. Och det är bra.

Jag är så oerhört stolt över att vara svenska. Bilderna där polisbilar var fullt med blommor och polisen fick massvis med kramar är bilder som spreds över hela världen. Jag blev varm inombords och väldigt rörd. Tyskarna skakade huvudet - med beundran, jag har förklarat att ”Tillsammans” är ett värde som är viktigt för oss svenskar.

Suzanne Forsström